03.35


klockan är snart halv fyra. halv fyra och imorgon, eller nu, är det måndag och om några timmar förväntas jag att sitta i vid ett bord och lyssna, anteckna och lära mig.
klockan är halv fyra och jag orkar inte.
klockan är halv fyra och just nu, just inatt, känner jag en sorg som jag inte riktigt vet hur jag ska sätta i ord.
jag har aldrig.... jag har aldrig varit med om så mycket sorg som den här hösten.
jag har varit så ledsen, så fruktansvärt ledsen för allt som har hänt runtomkring mig, jag har suttit uppe för många nätter, som den här, och inte gjort annat än gråtit. gråtit mycket, haft så ont i hela mig så att jag inte vetat vart jag ska ta vägen.
klockan är snart halv fyra men nu känner jag en annan sorts sorg.
jag känner sorg för att jag är den jag är. att jag har blivit den som jag är nu.
jag har alltid sett mig själv som den som är ganska oskyldig. jag har alltid varit den som aldrig riktigt har vågat göra saker, varit för varsam med konsekvenserna och levt säkert.
jag har fördömt andra som inte har varit som jag.
jag fördömmer mig själv för den som jag är nu.
nu gör jag saker som jag ångrar, jag skiter i konsekvenserna och jag känner ånget, all ångest blandad med ånger är inte en dans på rosor. inte.
men jag är ingen klocka som man kan vrida tillbaka. tyvärr.
men jag vill. jag vill inte vara såhär.
men jag är.
och jag förlorar på det.

men. trots detta, har jag nog aldrig känt mig så levande som jag gör nu.
och jag har lärt mig. inget är säkert. inget är föralltid.
och för vad du än gör
lita aldrig på någon

Kommentarer
Postat av: soffi

Tänk... det som inte dödar, det härdar. Kämpa :)

2008-12-08 @ 06:35:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0