long time no se, again and again and again

som ett slag i ansiktet en spark där det träffas som hårdast. det river, sliter, klöser och punkterar. ångesten sparkar undan benen och man faller.
man blir avtrubbad. man orkar inte känna så man känner ingenting alls. det ilar bara till när man känner av likgiltigheten och hur ljuddämpande och isolerad man är på insidan. som en försvarsmekanism som blir påsatt när man har gråtit och skrikit det första och sen när man inte orkar längre är rädd och inte veta var man ska ta sig till.
avtrubbad.
jag skjuter hellre ifrån mig och låtsats som det regnar. faller tillbaka i bekvämligheten och hur härligt det är att inte tänka inte känna bara följa med.
ambivalent men vill inte kännas vid. ambivalent men sjunger för döva öron
stirra upp i taket och undra var stjärnorna är. undra varför
jag fattar inte varför man håller på som man gör. vågar falla handlöst, vårdslöst. hoppas att man det finns någon som fångar dig. fast det händer aldrig
man landar alltid hårt, och vissa smällar gör ondare än andra. ondast gör det när man faktiskt har låtit sig känna. och visat sitt allra innersta, sina tankar om ingenting, tankar om väsentlighet, visar hur man verkligen är. skalar av sig sitt skin och blir hudlös.
för hudlös blir man av att älska.
hudlös
jag satt där på sängen med ett hjärta som bultade så att jag trodde att det skulle hoppa ur bröstkorgen. musklerna drog ihop sig och skakade och när jag reste mig upp hade mina smalben försvunnit och jag trodde att jag skulle falla. kraftlös i armarna men som fortfarande skakade jag kunde fan inte fatta. jag kunde fan inte fatta
och allra minst trodde jag så om dig. som jag alltid har varit ärlig mot och alltid stått vid din sida. du är uttråkad och ligger där jämte mig och suckar och tycker att jag är helt hopplös som ligger och skakar där bredvid. det bara gör så jävla ont
så jävla jävla jävla ont
jag trodde att jag hade hittat en människa som jag kunde lita blint på, där ärligheten är det viktigaste vi har och att den ömsesidiga respekt vi har för varandra är värd sin vikt i guld.
men man blir så jävla lurad
det blir man fan alltid.
jag börjar tänka att det nog är mig det är fel på. att det antagligen står idiot i pannan på mig för det händer varenda gång. varenda jävla gång
och i all ilska, frustration och framförallt uppriktig sorg och som en viskning från ett ställe långt in och gömt inne i mitt hjärta, från min avskalade hudlösa känslospektra
varför kan det inte bara vara jag
bara vara jag

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0