TEENAGE KICKS RIGHT THROUGH THE NIGHT

 
jag hatar att jag låter allting annat definera vem JAG är. jag gör så varenda jävla gång och hela hela hela tiden och jag lär mig ALDRIG.
aldrig.
jag kan inte hantera tillit. jag vet att jag har gnällt mycket om det men det är trotsallt så det är. jag fixar det inte. jag kan inte lära mig att älska mig själv och LITA på mig själv.
fan för om man inte kan det, älska och lita på sig själv, då lägger man ALLT det ansvaret på någon annan och det är ett för tungt lass att bära. det är ingen som fixar det.
det är så jävla svårt.
för jag kan inte ta in när jag hör hur bra jag är, hur älskad jag är och hur betydelsefull jag är. för jag tror helt allvarligt att det inte kan vara så.
jag tycker ju inte det själv. 
men jag håller det inne, lägger locket på. försöker vara glad, pepp och rolig i det syftet att övertyga, och för att inte bli en börda och att allt är lätt. att JAG är lätt.
eller så blir jag arg, försöker hämnas och bete mig som om jag inte bryr mig. men det är det jag gör. i allra högsta grad.
det är ju förfan det enda jag bryr mig om. det är ju det enda jag tänker på.
hela hela hela hela hela tiden.



 

ikväll är en sån kväll så jag bara vill ta en stor jävla häcksax och klippa upp bröstet och SKRIKA ut allt jag verkligen känner. Klippa upp huvudet också för den delen också.
min favoritsyssla nuförtiden är att antingen sitta på min balkong och röka och lipa över helt dumma jävla grejer eller så är det att ligga i min säng med huvudet under täcket och tycka synd om mig själv och att hela världen är emot mig.
Ikväll är jag fem år och envis och vill skälla på folk. Sitter på min jävla balkong och lipar. sovit bort hela dagen. blir arg på pojkvän för ingenting. känner mig orättvist behandlad. JÄVLIGT jobbig känsla. Blir förbannad för att jag tycker att ingenting blir som jag vill. Men grejen är ju att saker kan gå som jag vill om jag engagerar mig lite men jag är ju så jävla dum i huvudet så jag gör ingenting åt det. Så jag får väl skylla mig själv.
Det är väl bara att fatta att life sucks and then you die. Att man ska ABSOLUT INTE försöka glädja sig åt något för det kommer bara att gå åt helvete i slutändan. ELLER HUR?
nä. jag är bara jobbig ikväll.
Jag tycker så sjukt synd om Jonas att han får stå ut med en fjortonårig-jag-har-issues-med-allt-jag-är-så-jävla-speciellbrud hela tiden. Att han orkar.


situationen går från komisk till hopplös och gör en långvarig u-sväng vid misslyckad precis innan den nuddar vid chanslös och sen besöker undergång, samtidigt som den splittras och känner sig ambivalent. splittrad. varken glad eller ledsen.

nu är klockan över fyra och jag har äntligen (ha-ha-ha) tagit mig tid och skriva här. Bloggningen har ju inte varit prioritet ett om man säger så... Jag bryr mig inte så mycket, faktiskt. Jag bloggar inte för att jag vill att folk ska läsa, är lite av ett sätt att skriva av mig då och då. Vilket är sjukt skönt.

Annars... mår jag faktiskt ok. Fan man måste lära sig att må ok, allt behöver inte vara sådär sjukt jävla överbra hela tiden, och om det inte är det så betyder det inte att allt är skit och dåligt. ok är faktiskt helt ok! Men att nöja sig med det är det som är svårt att lära sig, för mig iallafall. För jag har alltid levt på svart eller vitt. Skitbra eller asdåligt. Antingen eller, inget mittimellan. Men just nu är ok nog.

Jag kom precis hem från jobbet... Imorgon blir det att jobba natt igen och sova bort hela dagen på söndag, det är bra med sömn för då går tiden fort och på kvällen kommer min Jonas!!
Fan, det har varit vi i ett halvår nu. Eller ja, sen första gången vi träffades. Och då blev jag fast. Helt totalt fast. Och jag får fortfarande fjärilar i magen. Tvivlar inte en enda sekund.. Och bara grejen att vi just nu sitter och planerar en framtid tillsammans är ju bara helt jävla sjukt.. Hur kan man vara så säker på varandra? Jag vet inte. Men jag är säker och om jag fick bestämma så skulle jag reda bo där uppe nu.








jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar oss

puss

alrighty. såhär är det.
jag avskyr när folk ljuger för mig. små vita lögner hit och dit blir väl alla utsatta för, men jag kan nog tala för alla när jag säger att de flesta inte tycker det är ok när folk ljuger för en, och speciellt inte när man står personen nära.
Jag ser det som en förolämpning mot min intelligens, och ja jag vet att jag är smart. kanske inte ur ett akademiskt perspektiv men jag VET att jag är jävligt safe. Och det finns inget annat i hela världen som kan göra mig så upprörd som när andra människor kallar mig dum, trög etc för jag är bättre än så. Då får ni hellre kalla mig ful eller nått liknande, det fixar jag. 
allvarligt talat, tror du att jag är dum i huvudet?
Jag blir så jävla irriterad

jag förstår inte varför jag sätter allting på sin spets och sedan rasar över någonting som egentligen är en bagatell. jag blir ju bara så jävla stressad. Det är liksom som om all min lycka och allt mitt välmående hänger på en liten, tunn tråd och om det skiter sig så går hela jag åt helvete. jag skriver en massa kryptiska texter på den här värdelösa bloggen och på facebook, vill att du ska läsa men får ångest över när du antagligen gjort det. Så gör jag varenda gång, men lär mig aldrig.
jag tror allting handlar om tillit. Och det är just det som är grejen, jag har inte tillit för andra människor. Aldrig. För det är mycket, mycket, mycket värre att bli sviken av någon man litar på. Och jag ångrar så fruktansvärt mycket.
Jag ångrar att jag inte tog den där bussen en timma tidigare den där kvällen i början på mars förra året. Om jag  hade gjort det hade antagligen saker och ting sett väldigt annorlunda ut. För jag ältar saker fortfarande. Jag försöker fortfarande komma över saker som har hänt. Sönderdelar allt. Och förstår hur paj jag blev av det.
För jag blev så jävla trasig
paj paj paj
det har ingenting att göra med känslor och kärlek, absolut ingenting. Jag har glömt allt det där, det finns inte längre. Men jag har inte glömt hur jag blev. För jag känner det varenda dag. trasig
jag vill kunna älska helt utan några som helst vilkor och jag vill kunna älska och bli älskad utan ångest. se livet och dess utmaningar som en kul grej. Att inte ta ett bortglömt sms som världens hemskaste problem. jag vill kunna lita på dig och dina ord och ta in dom helt utan att tänka på alla dessa jävla OM och MEN och bara leva varje dag helt och fullt ut. Jävla carpe diem liksom.

ok. bloggen har väl inte varit prioritet nr.1 på den senaste tiden.
allting handlar om motivation. jag är en sådan människa som är i ett sånt sjukt illamående stort behov av motivation och uppmuntran. Jag kan tappa suget direkt och bara gräva ner mig i min egna självömkan och tycka allting bara är skit skit skit skit och en stor jävla påfrestning. vilket det egentligen är. och vilket det egentligen INTE är. jag gräver ner min i en ångest som slår undan benen på mig och får mig nästan vända mig ut och in, oroskänslorna skriker hela tiden på min uppmärksamhet men jag vågar inte känna efter. för vad har jag att vara orolig och ha ångest över? ingenting. så varför håller jag på som jag gör?

dom sitter och frågar mig hur jag mår och om jag verkligen tycker själv att det är normalt att må så. Hur i helvete vet jag det då? Jag känner ju bara själv det jag känner.
jag säger och pratar men dom vill inte förstå. Eller så kanske det är jag som inte gör det. förstår.
men det är svårt att ändra ett mönster som jag har levt efter nu i snart tio år. och det har ju blivit bättre
på egen hand
det är tankarna lilla gumman
tankarna

hur i helvete ska det här gå????

jag drog en lögn på facebook där jag skrev att jag var hemma nu.
Men det är jag inte. jag sitter fortfarande i jonas soffa söder om söder i skarpnäck i stockholm. Fast jag åker hem idag. Samma tid som jag åkte upp för en vecka sedan. och det är sämst.
En del, en stor del av mig, vill vara kvar. Sätta in hela det här i en vardag. Göra det till en vanlig grej, att somna i samma säng och vakna i samma säng. Att planera kvällar och dagar. Att ha varandra. Hela tiden.
Men en annan del vill hem. Ha lite, lite, lite me-time och komma och gå lite som man vill. Men det jobbiga är att så fort jag verkligen kommer hem och gör det där, kommandet och gåandet, så kommer jag längta tillbaka.
Hela veckan har jag varit lugn. Lugn och stillsam och ångesten har inte alls gjort sig påmind. Nu sitter jag här och bara väntar på att den ska slå undan benen på mig och etsa sig fast innanför bröstkorgen som den brukar göra. Det känns inte ok.



fast det är bara att slå tillbaks. med full styrka. För den har inget att göra här. Ångesten

hej

sitter på turismen nu. Vi har laddat upp med hembakade scones och rulltårta. plus kaffe och te. Det är helt ok att vara turismelev på torsdagar, och det är faktiskt ganska mysigt. Regnet öser ju ner utanför och hittintills har dagen varit ok. Sista natten hemma i min egna säng för imorgon kl. 13.45 så sitter jag på bussen till Jonas! I LOVE YOU
helt ok safe

jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig så mycket så att mitt hjärta exploderar

nä nu får fan ta och skärpa mig.
jag älskar jonas och jonas älskar mig
liksom. ska jag ha mens eller vad fan är det frågan om?