23.25
precis hemkommen från jobbet.
hade stängning av kassan (aka sopa, moppa, torka, tömma, fylla osvosvosv) lite småjobbigt sådär.
men annars lugnt.
det här har nog varit de jobbigaste månaderna i hela mitt liv. saker har vänts upp och ner, ut och in och jag har många gånger varit så fruktansvärt förtvivlad så att jag inte vetat var jag skulle ta vägen. jag förstår nu innebörden av inte vilja dö, men inte heller vilja leva. och fan det har inte varit lätt...
men jag har klarat det. inte helt kanske. men jag är på god väg. den största barriären, det högsta berget, den gigantiska högen av problem, den plågsamma ångesten och den jobbiaste känslan av att bara finnas till har jag nästan kommit över.
helt av mig själv.
och med hjälp av mina fantastiska vänner. tack. tack. tack
men en sak vill jag göra klart. ni som läser det här, som har pratat med mig och vet hur jag har haft det, tycker antagligen inte att det som jag har gått, och går, igenom verkar vara någon big deal. men det är först nu som jag har insett vilket tryggt & problemfritt liv jag hade innan, och det här har varit som en mycket hård upprepande käftsmäll. för det har fan inte varit lätt.
men det var någon som sa till mig, min älskade bästa T, att när jag kommit någolunda ur det här så kommer jag må bra, och att allt kommer kännas iallafall lite lättare. du hade rätt.
nu ska jag bara kunna vakna upp och vilja gå upp, kunna sova ordentligt och att min hjärna inte omedvetet är inställd på att jag kommer finna allt värdelöst när jag väl vaknar.
och fixa till min vikt. jag tål inte ens speglen längre. fyfan för dessa onödiga kilon!!
och (jag vet att ni dör om ni inte får veta) jag fick inget skoskav.
Kommentarer
Trackback
