TEENAGE KICKS RIGHT THROUGH THE NIGHT

precis ätit honungsglaserad klyftpotatis. helt ok. pratat
annanas till efterrätt. pratat lite till
jag har svårt att släppa in människor inpå livet. alltid varit så. sen jag var liten
jag sprang upp på mitt rum och lekte själv direkt efter dagis. ville göra allting själv annars blev jag skitarg och gick
inte att jag var ensam, att jag inte hade några vänner. men jag hade ett stort behov av att vara själv och göra allting på MITT sätt.
men om det är någon som försöker komma för nära in på, tillochmed mina föräldrar, blir jag arg och försöker såra.
alla taggar utåt never let them get to you och att gråta skulle jag aldrig tänka mig. inte när jag har konflikt med någon, aldrig icke inte skulle inte tro det.
och det är ganska lustigt... eller bara jävligt simpelt, det låter exakt som en annan person jag känner....


men... om jag öppnar mig, om jag släpper in någon till det jag har som nästan ingen får ta del av och låter mig kunna såras, då är jag så jävla lojal så det är synd om mig.




trött tjej med rufsigt hår typ. eller nått