1706
jag förstår inte varför jag sätter allting på sin spets och sedan rasar över någonting som egentligen är en bagatell. jag blir ju bara så jävla stressad. Det är liksom som om all min lycka och allt mitt välmående hänger på en liten, tunn tråd och om det skiter sig så går hela jag åt helvete. jag skriver en massa kryptiska texter på den här värdelösa bloggen och på facebook, vill att du ska läsa men får ångest över när du antagligen gjort det. Så gör jag varenda gång, men lär mig aldrig.
jag tror allting handlar om tillit. Och det är just det som är grejen, jag har inte tillit för andra människor. Aldrig. För det är mycket, mycket, mycket värre att bli sviken av någon man litar på. Och jag ångrar så fruktansvärt mycket.
Jag ångrar att jag inte tog den där bussen en timma tidigare den där kvällen i början på mars förra året. Om jag hade gjort det hade antagligen saker och ting sett väldigt annorlunda ut. För jag ältar saker fortfarande. Jag försöker fortfarande komma över saker som har hänt. Sönderdelar allt. Och förstår hur paj jag blev av det.
För jag blev så jävla trasig
paj paj paj
det har ingenting att göra med känslor och kärlek, absolut ingenting. Jag har glömt allt det där, det finns inte längre. Men jag har inte glömt hur jag blev. För jag känner det varenda dag. trasig
jag vill kunna älska helt utan några som helst vilkor och jag vill kunna älska och bli älskad utan ångest. se livet och dess utmaningar som en kul grej. Att inte ta ett bortglömt sms som världens hemskaste problem. jag vill kunna lita på dig och dina ord och ta in dom helt utan att tänka på alla dessa jävla OM och MEN och bara leva varje dag helt och fullt ut. Jävla carpe diem liksom.
Kommentarer
Trackback
