long time no se, again and again and again
som ett slag i ansiktet en spark där det träffas som hårdast. det river, sliter, klöser och punkterar. ångesten sparkar undan benen och man faller.
man blir avtrubbad. man orkar inte känna så man känner ingenting alls. det ilar bara till när man känner av likgiltigheten och hur ljuddämpande och isolerad man är på insidan. som en försvarsmekanism som blir påsatt när man har gråtit och skrikit det första och sen när man inte orkar längre är rädd och inte veta var man ska ta sig till.
avtrubbad.
jag skjuter hellre ifrån mig och låtsats som det regnar. faller tillbaka i bekvämligheten och hur härligt det är att inte tänka inte känna bara följa med.
ambivalent men vill inte kännas vid. ambivalent men sjunger för döva öron
stirra upp i taket och undra var stjärnorna är. undra varför
jag fattar inte varför man håller på som man gör. vågar falla handlöst, vårdslöst. hoppas att man det finns någon som fångar dig. fast det händer aldrig
man landar alltid hårt, och vissa smällar gör ondare än andra. ondast gör det när man faktiskt har låtit sig känna. och visat sitt allra innersta, sina tankar om ingenting, tankar om väsentlighet, visar hur man verkligen är. skalar av sig sitt skin och blir hudlös.
för hudlös blir man av att älska.
hudlös
jag satt där på sängen med ett hjärta som bultade så att jag trodde att det skulle hoppa ur bröstkorgen. musklerna drog ihop sig och skakade och när jag reste mig upp hade mina smalben försvunnit och jag trodde att jag skulle falla. kraftlös i armarna men som fortfarande skakade jag kunde fan inte fatta. jag kunde fan inte fatta
och allra minst trodde jag så om dig. som jag alltid har varit ärlig mot och alltid stått vid din sida. du är uttråkad och ligger där jämte mig och suckar och tycker att jag är helt hopplös som ligger och skakar där bredvid. det bara gör så jävla ont
så jävla jävla jävla ont
jag trodde att jag hade hittat en människa som jag kunde lita blint på, där ärligheten är det viktigaste vi har och att den ömsesidiga respekt vi har för varandra är värd sin vikt i guld.
men man blir så jävla lurad
det blir man fan alltid.
jag börjar tänka att det nog är mig det är fel på. att det antagligen står idiot i pannan på mig för det händer varenda gång. varenda jävla gång
och i all ilska, frustration och framförallt uppriktig sorg och som en viskning från ett ställe långt in och gömt inne i mitt hjärta, från min avskalade hudlösa känslospektra
varför kan det inte bara vara jag
bara vara jag
violation of the trust
ok
ärthjärna
jag hatar att jag låter allting annat definera vem JAG är. jag gör så varenda jävla gång och hela hela hela tiden och jag lär mig ALDRIG.
aldrig.
jag kan inte hantera tillit. jag vet att jag har gnällt mycket om det men det är trotsallt så det är. jag fixar det inte. jag kan inte lära mig att älska mig själv och LITA på mig själv.
fan för om man inte kan det, älska och lita på sig själv, då lägger man ALLT det ansvaret på någon annan och det är ett för tungt lass att bära. det är ingen som fixar det.
det är så jävla svårt.
för jag kan inte ta in när jag hör hur bra jag är, hur älskad jag är och hur betydelsefull jag är. för jag tror helt allvarligt att det inte kan vara så.
jag tycker ju inte det själv.
men jag håller det inne, lägger locket på. försöker vara glad, pepp och rolig i det syftet att övertyga, och för att inte bli en börda och att allt är lätt. att JAG är lätt.
eller så blir jag arg, försöker hämnas och bete mig som om jag inte bryr mig. men det är det jag gör. i allra högsta grad.
det är ju förfan det enda jag bryr mig om. det är ju det enda jag tänker på.
hela hela hela hela hela tiden.
if i should fall would you pick me up
självkännedom.
att ligga vaken nätter efter nätter, sitta ute på balkongen med en cigg i ena handen och din egen ångest i andra. ligga och vända och vrida sig och låta tankarna mala, klicka på på enter, skicka.
ångra det man skrivit.
delete. esc. ångra inmatning.
skylla på andra, hitta fel i andra. skylla på vardagen, omgivningen, tillvaron. gå på sina egna nerver, driva sig själv till vansinne.
ta ett djupt andetag.
vågar fråga.
vad ska man göra när man upptäcker att felet ligger hos sig själv? och när man måste vända sitt tvivel mot ett motsatt håll?
vad ska man göra när man inte hittar svaret på sina egna frågor, egna lösningar?
är gräset verkligen grönare på andra sidan?
nej.
men. varför är det så, även fast man vet att gräset inte är grönare, så kan man inte lägga undan tanken?
HÄCKSAX
ikväll är en sån kväll så jag bara vill ta en stor jävla häcksax och klippa upp bröstet och SKRIKA ut allt jag verkligen känner. Klippa upp huvudet också för den delen också.
min favoritsyssla nuförtiden är att antingen sitta på min balkong och röka och lipa över helt dumma jävla grejer eller så är det att ligga i min säng med huvudet under täcket och tycka synd om mig själv och att hela världen är emot mig.
Ikväll är jag fem år och envis och vill skälla på folk. Sitter på min jävla balkong och lipar. sovit bort hela dagen. blir arg på pojkvän för ingenting. känner mig orättvist behandlad. JÄVLIGT jobbig känsla. Blir förbannad för att jag tycker att ingenting blir som jag vill. Men grejen är ju att saker kan gå som jag vill om jag engagerar mig lite men jag är ju så jävla dum i huvudet så jag gör ingenting åt det. Så jag får väl skylla mig själv.
Det är väl bara att fatta att life sucks and then you die. Att man ska ABSOLUT INTE försöka glädja sig åt något för det kommer bara att gå åt helvete i slutändan. ELLER HUR?
nä. jag är bara jobbig ikväll.
Jag tycker så sjukt synd om Jonas att han får stå ut med en fjortonårig-jag-har-issues-med-allt-jag-är-så-jävla-speciellbrud hela tiden. Att han orkar.
situationen går från komisk till hopplös och gör en långvarig u-sväng vid misslyckad precis innan den nuddar vid chanslös och sen besöker undergång, samtidigt som den splittras och känner sig ambivalent. splittrad. varken glad eller ledsen.
0430
nu är klockan över fyra och jag har äntligen (ha-ha-ha) tagit mig tid och skriva här. Bloggningen har ju inte varit prioritet ett om man säger så... Jag bryr mig inte så mycket, faktiskt. Jag bloggar inte för att jag vill att folk ska läsa, är lite av ett sätt att skriva av mig då och då. Vilket är sjukt skönt.
Annars... mår jag faktiskt ok. Fan man måste lära sig att må ok, allt behöver inte vara sådär sjukt jävla överbra hela tiden, och om det inte är det så betyder det inte att allt är skit och dåligt. ok är faktiskt helt ok! Men att nöja sig med det är det som är svårt att lära sig, för mig iallafall. För jag har alltid levt på svart eller vitt. Skitbra eller asdåligt. Antingen eller, inget mittimellan. Men just nu är ok nog.
Jag kom precis hem från jobbet... Imorgon blir det att jobba natt igen och sova bort hela dagen på söndag, det är bra med sömn för då går tiden fort och på kvällen kommer min Jonas!!
Fan, det har varit vi i ett halvår nu. Eller ja, sen första gången vi träffades. Och då blev jag fast. Helt totalt fast. Och jag får fortfarande fjärilar i magen. Tvivlar inte en enda sekund.. Och bara grejen att vi just nu sitter och planerar en framtid tillsammans är ju bara helt jävla sjukt.. Hur kan man vara så säker på varandra? Jag vet inte. Men jag är säker och om jag fick bestämma så skulle jag reda bo där uppe nu.
jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar oss
puss
2223
"det var det frackaste jag hort pa lange! har gar jag o tanker pa dig heeeeela tiden! kan i alla fall tala om for dig att vi har det jattebra i spanjolaland. vi gar uppfor och vi gar nerfor heeela dagarna. hoppas du hade det bra i stockholm och att du var tillbaka i sondags som du lovade. skot om dig. saknar dig jattemycket lilla sockerstumpan.! mamma anita"
saknar mami
saknar mami
1335
alrighty. såhär är det.
jag avskyr när folk ljuger för mig. små vita lögner hit och dit blir väl alla utsatta för, men jag kan nog tala för alla när jag säger att de flesta inte tycker det är ok när folk ljuger för en, och speciellt inte när man står personen nära.
Jag ser det som en förolämpning mot min intelligens, och ja jag vet att jag är smart. kanske inte ur ett akademiskt perspektiv men jag VET att jag är jävligt safe. Och det finns inget annat i hela världen som kan göra mig så upprörd som när andra människor kallar mig dum, trög etc för jag är bättre än så. Då får ni hellre kalla mig ful eller nått liknande, det fixar jag.
allvarligt talat, tror du att jag är dum i huvudet?
Jag blir så jävla irriterad
1706
jag förstår inte varför jag sätter allting på sin spets och sedan rasar över någonting som egentligen är en bagatell. jag blir ju bara så jävla stressad. Det är liksom som om all min lycka och allt mitt välmående hänger på en liten, tunn tråd och om det skiter sig så går hela jag åt helvete. jag skriver en massa kryptiska texter på den här värdelösa bloggen och på facebook, vill att du ska läsa men får ångest över när du antagligen gjort det. Så gör jag varenda gång, men lär mig aldrig.
jag tror allting handlar om tillit. Och det är just det som är grejen, jag har inte tillit för andra människor. Aldrig. För det är mycket, mycket, mycket värre att bli sviken av någon man litar på. Och jag ångrar så fruktansvärt mycket.
Jag ångrar att jag inte tog den där bussen en timma tidigare den där kvällen i början på mars förra året. Om jag hade gjort det hade antagligen saker och ting sett väldigt annorlunda ut. För jag ältar saker fortfarande. Jag försöker fortfarande komma över saker som har hänt. Sönderdelar allt. Och förstår hur paj jag blev av det.
För jag blev så jävla trasig
paj paj paj
det har ingenting att göra med känslor och kärlek, absolut ingenting. Jag har glömt allt det där, det finns inte längre. Men jag har inte glömt hur jag blev. För jag känner det varenda dag. trasig
jag vill kunna älska helt utan några som helst vilkor och jag vill kunna älska och bli älskad utan ångest. se livet och dess utmaningar som en kul grej. Att inte ta ett bortglömt sms som världens hemskaste problem. jag vill kunna lita på dig och dina ord och ta in dom helt utan att tänka på alla dessa jävla OM och MEN och bara leva varje dag helt och fullt ut. Jävla carpe diem liksom.
1519
2050
ok. bloggen har väl inte varit prioritet nr.1 på den senaste tiden.
allting handlar om motivation. jag är en sådan människa som är i ett sånt sjukt illamående stort behov av motivation och uppmuntran. Jag kan tappa suget direkt och bara gräva ner mig i min egna självömkan och tycka allting bara är skit skit skit skit och en stor jävla påfrestning. vilket det egentligen är. och vilket det egentligen INTE är. jag gräver ner min i en ångest som slår undan benen på mig och får mig nästan vända mig ut och in, oroskänslorna skriker hela tiden på min uppmärksamhet men jag vågar inte känna efter. för vad har jag att vara orolig och ha ångest över? ingenting. så varför håller jag på som jag gör?
14.53
dom sitter och frågar mig hur jag mår och om jag verkligen tycker själv att det är normalt att må så. Hur i helvete vet jag det då? Jag känner ju bara själv det jag känner.
jag säger och pratar men dom vill inte förstå. Eller så kanske det är jag som inte gör det. förstår.
men det är svårt att ändra ett mönster som jag har levt efter nu i snart tio år. och det har ju blivit bättre
på egen hand
det är tankarna lilla gumman
tankarna
hur i helvete ska det här gå????
09.46
jag drog en lögn på facebook där jag skrev att jag var hemma nu.
Men det är jag inte. jag sitter fortfarande i jonas soffa söder om söder i skarpnäck i stockholm. Fast jag åker hem idag. Samma tid som jag åkte upp för en vecka sedan. och det är sämst.
En del, en stor del av mig, vill vara kvar. Sätta in hela det här i en vardag. Göra det till en vanlig grej, att somna i samma säng och vakna i samma säng. Att planera kvällar och dagar. Att ha varandra. Hela tiden.
Men en annan del vill hem. Ha lite, lite, lite me-time och komma och gå lite som man vill. Men det jobbiga är att så fort jag verkligen kommer hem och gör det där, kommandet och gåandet, så kommer jag längta tillbaka.
Hela veckan har jag varit lugn. Lugn och stillsam och ångesten har inte alls gjort sig påmind. Nu sitter jag här och bara väntar på att den ska slå undan benen på mig och etsa sig fast innanför bröstkorgen som den brukar göra. Det känns inte ok.
fast det är bara att slå tillbaks. med full styrka. För den har inget att göra här. Ångesten
15.36
hej
sitter på turismen nu. Vi har laddat upp med hembakade scones och rulltårta. plus kaffe och te. Det är helt ok att vara turismelev på torsdagar, och det är faktiskt ganska mysigt. Regnet öser ju ner utanför och hittintills har dagen varit ok. Sista natten hemma i min egna säng för imorgon kl. 13.45 så sitter jag på bussen till Jonas! I LOVE YOU
helt ok safe
jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig så mycket så att mitt hjärta exploderar
interrupted
nä nu får fan ta och skärpa mig.
jag älskar jonas och jonas älskar mig
liksom. ska jag ha mens eller vad fan är det frågan om?
18.58
jag kan inte chilla
jag kan verkligen inte chilla. på fredag tar jag tåget upp till stockholm och är där ett par dagar
och när jag kommer hem är väl ångesten lika stor som den är nu
(note to myself: lära sig lita på människor som förtjänar det)
jag vill
varför blir jag sånhär? helt jävla iskall. helt jävla iskall som en jävla sten i havet.
jag vill säga så mycket jag vill skriva så mycket så att mina fingrar blöder men någonstans sätter det stopp och jag kan inte. jag kan inte hur mycket jag än vill. det är något som tar emot
jag tror att det är någon slags försvarsmekanism som sätter in, inte visa för mycket inte säga för mycket inte skriva för mycket inte ta in någon för mycket. inte för att jag inte vill. jag vill ju. jag vill ju så jävla jävla gärna men
men du kommer ju sticka
du kommer ju sticka. och vad gör jag då? vad gör jag då när jag har lagt hela jävla mig hos dig?
och det är där den där frasen passar så bra. perfekt
det är inte dig det är fel på. det är mig
16.18
jag vaknade imorse med ett ryck och hade en sån sjuk tung känsla som befann sig i hela kroppen. Min fina gick upp, men jag försökte somna om, men det var hopplöst så jag fick gå upp jag med. En packad väska, ett halvtomt skrivbord (ok inte på hyllorna då) och mitt huvud snurrade av trötthet fastän jag egentligen inte var sömning. Satte oss i en bil med gråten i halsen vi stannade såg bussen och det var väl då det brast. Det här är INTE ok... Jag visste att det här skulle bli jobbigt, men inte såhär jävla jobbigt som det faktiskt är och jag håller nästan på att gå sönder inombords för just nu, just nu när läget är som det här, så har jag ingen som helst stor påverkan på ditt liv. Jag vet att det låter dumt, men jag är så van vid att alltid ha dig här. Jag måste bara sluta tänka att det här är slutet, att det inte kommer att funka osv, för det kommer förfan visst att fungera!!!
"jag är så sjukt jävla mycket din också. allt känns så konstigt just nu...
det är ju meningen att jag ska vara med dig liksom. Jag vill säga ALLTID, bara du inte blir rädd då..
JAG ÄLSKAR DIG MEST I HELA VÄRLDEN KÄRLEK, kommer aldrig att glömma dig förstår du väl!" 
tavlan som jag fick av jonas på min födelsedag. (ohdear.nu) HAN ÄR FREAKIN' AWESOME!
19.53
För första gången på väldigt länge känner jag mig safe. Att jag är nöjd med allt jag har, rastlösheten som har rivit i mig i flera månader nu har lagt sig. Allt brus och oljud som har varit runt mig har blivit stilla pianomusik.
safe. safe helt enkelt. säker.
men.. en ångest väcker en annan.
Jag står inför en avgrund. Jag står här med mitt hjärta min själ hela jävla jag i handen fast jag vet hur det här kommer att sluta
jag vet det
jag är inte dum i huvudet
för att du kommer att sticka
varför skulle du stanna kvar, med mig, när alla andra inte har gjort det?
och vad ska jag göra då?
vad fan ska jag göra då?
10.24
ok. inlägg nr. 2 idag. sitter på svenskan, har som vanligt grejer och uppgifter jag måste ta itu med men SOM VANLIGT är jag för lat & har ingen ork till att sätta igång med allt..
Jag har försökt att inte tänka på det faktum att det bästa jag vet och det som keeps me going lämnar mig på söndag. Måste tänka att det här inte slutet, utan mer en början. Det kommer gå. Det måste gå. Det ska gå.
Du kommer bara ha så mycket för dig... Ny stad, ny skola, nya bekantskaper så mycket NYTT alltihopa. En vardag som inte jag är med i, medans jag är kvar här med allt det vanliga och med en vardag som du är det grundläggande för mig. Det är det som känns tungt...
Men jag är så jävla glad. Så jävla glad för din skull för jag älskar dig och för att du är det, som jag skrev innan, det absolut bästa som finns.
