TEENAGE KICKS RIGHT THROUGH THE NIGHT

nu är klockan över fyra och jag har äntligen (ha-ha-ha) tagit mig tid och skriva här. Bloggningen har ju inte varit prioritet ett om man säger så... Jag bryr mig inte så mycket, faktiskt. Jag bloggar inte för att jag vill att folk ska läsa, är lite av ett sätt att skriva av mig då och då. Vilket är sjukt skönt.

Annars... mår jag faktiskt ok. Fan man måste lära sig att må ok, allt behöver inte vara sådär sjukt jävla överbra hela tiden, och om det inte är det så betyder det inte att allt är skit och dåligt. ok är faktiskt helt ok! Men att nöja sig med det är det som är svårt att lära sig, för mig iallafall. För jag har alltid levt på svart eller vitt. Skitbra eller asdåligt. Antingen eller, inget mittimellan. Men just nu är ok nog.

Jag kom precis hem från jobbet... Imorgon blir det att jobba natt igen och sova bort hela dagen på söndag, det är bra med sömn för då går tiden fort och på kvällen kommer min Jonas!!
Fan, det har varit vi i ett halvår nu. Eller ja, sen första gången vi träffades. Och då blev jag fast. Helt totalt fast. Och jag får fortfarande fjärilar i magen. Tvivlar inte en enda sekund.. Och bara grejen att vi just nu sitter och planerar en framtid tillsammans är ju bara helt jävla sjukt.. Hur kan man vara så säker på varandra? Jag vet inte. Men jag är säker och om jag fick bestämma så skulle jag reda bo där uppe nu.








jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig jag älskar oss

puss

alrighty. såhär är det.
jag avskyr när folk ljuger för mig. små vita lögner hit och dit blir väl alla utsatta för, men jag kan nog tala för alla när jag säger att de flesta inte tycker det är ok när folk ljuger för en, och speciellt inte när man står personen nära.
Jag ser det som en förolämpning mot min intelligens, och ja jag vet att jag är smart. kanske inte ur ett akademiskt perspektiv men jag VET att jag är jävligt safe. Och det finns inget annat i hela världen som kan göra mig så upprörd som när andra människor kallar mig dum, trög etc för jag är bättre än så. Då får ni hellre kalla mig ful eller nått liknande, det fixar jag. 
allvarligt talat, tror du att jag är dum i huvudet?
Jag blir så jävla irriterad

jag förstår inte varför jag sätter allting på sin spets och sedan rasar över någonting som egentligen är en bagatell. jag blir ju bara så jävla stressad. Det är liksom som om all min lycka och allt mitt välmående hänger på en liten, tunn tråd och om det skiter sig så går hela jag åt helvete. jag skriver en massa kryptiska texter på den här värdelösa bloggen och på facebook, vill att du ska läsa men får ångest över när du antagligen gjort det. Så gör jag varenda gång, men lär mig aldrig.
jag tror allting handlar om tillit. Och det är just det som är grejen, jag har inte tillit för andra människor. Aldrig. För det är mycket, mycket, mycket värre att bli sviken av någon man litar på. Och jag ångrar så fruktansvärt mycket.
Jag ångrar att jag inte tog den där bussen en timma tidigare den där kvällen i början på mars förra året. Om jag  hade gjort det hade antagligen saker och ting sett väldigt annorlunda ut. För jag ältar saker fortfarande. Jag försöker fortfarande komma över saker som har hänt. Sönderdelar allt. Och förstår hur paj jag blev av det.
För jag blev så jävla trasig
paj paj paj
det har ingenting att göra med känslor och kärlek, absolut ingenting. Jag har glömt allt det där, det finns inte längre. Men jag har inte glömt hur jag blev. För jag känner det varenda dag. trasig
jag vill kunna älska helt utan några som helst vilkor och jag vill kunna älska och bli älskad utan ångest. se livet och dess utmaningar som en kul grej. Att inte ta ett bortglömt sms som världens hemskaste problem. jag vill kunna lita på dig och dina ord och ta in dom helt utan att tänka på alla dessa jävla OM och MEN och bara leva varje dag helt och fullt ut. Jävla carpe diem liksom.